Jag har så många frågor.
Jag har så många frågor, men inga svar..
Varför var de just pappa som var tvungen att lämna oss?Varför???
Det finns folk som verkligen vill dö, men dom får inte, dom plågas..
Pappa ville leva, han var en livsnjutare..
Jag saknar pappa så mkt att det inte går att beskriva, men samtidigt låter jag inte mig själv förstå att han verkligen aldrig mer kommer hem.. Jag vill inte acceptera men jag måste.. Den här vägen kommer vi alla vandra, men pappa blev bara 45 år gammal:( Han fick inte leva livet han hade ju massor kvar att hinna med..
Jag vill bara gråta, gråta, gråta.. Jag gör de ibland, men jag mår dåligt jämt å jag saknar han jämt..
Men jag kan inte prata med någon om riktigt allt, vissa delar.. Men inte allt..
Det är ett stooooooort tomrum som du lämnat efter dig.. Jag gillar att va hemma men ändå inte, de är så mkt minnen, men jag ska alltid minnas dig som den fina, snälla pappan du var, du finns fortfarande hos oss, fast vi ser dig inte, du svarar inte.. Men jag älskar dig ändå...
Du är världens bästa pappa och jag önskar för allt i världen att du kom tillbaka igen... Det är inte så här mitt liv ska vara, jag ska ha en pappa åxå.. Jag har världens bästa mamma och världens bästa bröder, men jag saknar pappa som lämnat mig alldeles för tidigt! Men jag vet att du inte ville lämna oss, du kämpade! Du är min hjälte Pappa, du försökte allt du bara orkade och du klagade aldrig, det var som att ingenting var ett problem för dig, bara du blev frisk.. Och det var ju det du ville, bli frisk igen så du fick vara hemma med oss, leva ditt liv som du alltid gjort förut..
Men du fick inte din önskan om att bli bra igen uppfylld..
Än en gång, jag saknar och älskar dig pappa! Du finns alltid hos oss fast än du inte är med oss...
Mamma min stjärna tack för att du är en så underbar människa, du är så stark å jag älskar dig!
Varför var de just pappa som var tvungen att lämna oss?Varför???
Det finns folk som verkligen vill dö, men dom får inte, dom plågas..
Pappa ville leva, han var en livsnjutare..
Jag saknar pappa så mkt att det inte går att beskriva, men samtidigt låter jag inte mig själv förstå att han verkligen aldrig mer kommer hem.. Jag vill inte acceptera men jag måste.. Den här vägen kommer vi alla vandra, men pappa blev bara 45 år gammal:( Han fick inte leva livet han hade ju massor kvar att hinna med..
Jag vill bara gråta, gråta, gråta.. Jag gör de ibland, men jag mår dåligt jämt å jag saknar han jämt..
Men jag kan inte prata med någon om riktigt allt, vissa delar.. Men inte allt..
Det är ett stooooooort tomrum som du lämnat efter dig.. Jag gillar att va hemma men ändå inte, de är så mkt minnen, men jag ska alltid minnas dig som den fina, snälla pappan du var, du finns fortfarande hos oss, fast vi ser dig inte, du svarar inte.. Men jag älskar dig ändå...
Du är världens bästa pappa och jag önskar för allt i världen att du kom tillbaka igen... Det är inte så här mitt liv ska vara, jag ska ha en pappa åxå.. Jag har världens bästa mamma och världens bästa bröder, men jag saknar pappa som lämnat mig alldeles för tidigt! Men jag vet att du inte ville lämna oss, du kämpade! Du är min hjälte Pappa, du försökte allt du bara orkade och du klagade aldrig, det var som att ingenting var ett problem för dig, bara du blev frisk.. Och det var ju det du ville, bli frisk igen så du fick vara hemma med oss, leva ditt liv som du alltid gjort förut..
Men du fick inte din önskan om att bli bra igen uppfylld..
Än en gång, jag saknar och älskar dig pappa! Du finns alltid hos oss fast än du inte är med oss...
Mamma min stjärna tack för att du är en så underbar människa, du är så stark å jag älskar dig!
Begravning idag.
Idag var begravningen för min käre far..
60 telegram skickades och gåvor gick till cancerforskningen och Tobiasregistret, plus en hel del andra saker men mest till det.
Tack till alla som närvarade och tack till alla telegram och allt stöd vi fått. Vi uppskattar verkligen det!
En väldigt tung dag måste jag säga, jag har som ännu inte förstått att han aldrig mer kommer hem..
Aldrig mer kommer nån ha slumrat in på soffan mitt i natten och vänta tills hela barnaskaran är hemma från våra äventyr, han låg alltid på soffan vaken eller sovandes och väntade tills man kom hem och skulle se så vi mådde bra..
Han kommer finnas med oss, alltid & förevigt men inte så vi kan se eller höra han..
De känns mest tungt att han aldrig kommer hem igen, vi kommer aldrig mer se han:(
Eller jo, då vi åxå lämnar jordelivet men jag hoppas det dröjer många många år tills dess.. Men tills den tiden kommer kan vi bara sakna och komma ihåg han för den underbara människa min pappa verkligen var!
Jag kommer aldrig glömma dig pappa, vad som än händer och ingen kommer kunna ta din plats! Kommer nog aldrig kunna acceptera det som nu har hänt, om än jag måste, men jag vill inte!
Jag vill att du ska vara HÄR NU och att allt var som förr..
Nu är det väl bara att bearbeta och sörja, försöka gå tillbaka till ett hyfsat normalt liv, hur de nu kommer se ut efter det här? Om än jag inte förstår och förmodligen aldrig kommer vilja acceptera döden som vi alla en gång når så måste ju livet ändå funka till slut?!!
Men utan alla släktingar och mina underbara vänner hade jag inte klarat det här, ni är verkligen guld värda!!!<3
60 telegram skickades och gåvor gick till cancerforskningen och Tobiasregistret, plus en hel del andra saker men mest till det.
Tack till alla som närvarade och tack till alla telegram och allt stöd vi fått. Vi uppskattar verkligen det!
En väldigt tung dag måste jag säga, jag har som ännu inte förstått att han aldrig mer kommer hem..
Aldrig mer kommer nån ha slumrat in på soffan mitt i natten och vänta tills hela barnaskaran är hemma från våra äventyr, han låg alltid på soffan vaken eller sovandes och väntade tills man kom hem och skulle se så vi mådde bra..
Han kommer finnas med oss, alltid & förevigt men inte så vi kan se eller höra han..
De känns mest tungt att han aldrig kommer hem igen, vi kommer aldrig mer se han:(
Eller jo, då vi åxå lämnar jordelivet men jag hoppas det dröjer många många år tills dess.. Men tills den tiden kommer kan vi bara sakna och komma ihåg han för den underbara människa min pappa verkligen var!
Jag kommer aldrig glömma dig pappa, vad som än händer och ingen kommer kunna ta din plats! Kommer nog aldrig kunna acceptera det som nu har hänt, om än jag måste, men jag vill inte!
Jag vill att du ska vara HÄR NU och att allt var som förr..
Nu är det väl bara att bearbeta och sörja, försöka gå tillbaka till ett hyfsat normalt liv, hur de nu kommer se ut efter det här? Om än jag inte förstår och förmodligen aldrig kommer vilja acceptera döden som vi alla en gång når så måste ju livet ändå funka till slut?!!
Men utan alla släktingar och mina underbara vänner hade jag inte klarat det här, ni är verkligen guld värda!!!<3
. . .
Imorgon kommer en dag jag inte vill ska komma, begravningen för min pappa.. Det känns fortfarande så overkligt att han aldrig mer kommer hem!
Kan någon förklara för mig hur jag ska kunna låta livet gå vidare utan att må dåligt var eviga dag?
JAG SAKNAR DIG PAPPA!!!!
Kan någon förklara för mig hur jag ska kunna låta livet gå vidare utan att må dåligt var eviga dag?
JAG SAKNAR DIG PAPPA!!!!
Pappa jag saknar dig!
Jag satt och höll pappa i handen på sjukhuset, från fredag till onsdag. Det var de värsta dagarna i mitt liv att se min älskade pappa så fruktansvärt sjuk. Dialysaparat, respirator och en massa slangar, och pappa var så svullen, det va jättehemskt att se. Det såg inte ens ut som han, hade de inte varit för tatueringarna på armarna hade man kunnat tro att det var en helt annan människa där i rummet på iva i umeå..
Pappa orkade inte med längre så hans sjuka kropp sa ifrån, hans hjärta slutade slå medans jag satt och höll honom i handen och strök han på kinden onsdag den 7e November 10.35, det var den värsta dagen i mitt liv! Jag hoppas INGEN annan ska behöva vara med om att tappa en så nära anhörig, det är så hemskt, det finns inte ord att beskriva hur hemskt det är.. Och en sak är säker att man vet verkligen inte hur de känns förrän man vart me om det själv.. Så här svårt trodde jag inte det skulle bli..
Nu har det gått 4 dagar sedan min pappa lämnade oss, jag saknar han såååå fruktansvärt mkt att ord inte kan beskriva de!
VARFÖR ska livet vara så orättvist?
Pappa skulle ju bli frisk och fortsätta som vanligt, komma hem, börja jobba och bara finnas här hemma som han ALLTID gjort, så som det alltid varit.. Men de blev inte som vi tänkt oss och förväntat oss..
Vi har fått jättemkt stöd och hjälp och det uppskattar jag, men mest av allt önskar jag att det här aldrig hade hänt, att pappa aldrig fått den där leukemin, då hade aldrig det här hänt..
Vi trodde ju att han skulle bli frisk om än det skulle ta tid men de får ta den tid det vill sa vi hela tiden bara pappa skulle bli frisk. Han själv sa ju oxå att han var så tjurig så nog skulle de här gå vägen om än han då blev sjuk och va de ett tag, men så sjuk som han blev trodde jag aldrig man kunde bli.. 3 Januari åkte pappa in på sjukhuset i Sunderbyn och fick diagnosen leukemi, dom startade behandligen med cytostatika och han fick blod för de kunde ju inte hans egen kropp tillverka själv.. Det här tog drygt ett halvår, sen kom han hem och var hemma under sommaren, åkte bara in på sjukhuset små svängar för att göra prover och få blod.. Men sen en dag så vände de, pappas vita blodkroppar tillverkade inte blodet själv fastän han fått cellgifter och leukemin var så gott som borta, han fick genomgå prover och de framkom att han var tvungen få en benmärgstransplantation för att inte få tillbaka leukemin. Självklart gick han ju me på den operationen för att få bli frisk, de finns ju alltid problem som kan uppkomma vid operation men läkarna sa att de brukar alltid gå vägen trots att man blir sjuk till en början. Pappa åkte in den 14 oktober till Umeå, mådde bra till en början men sedan började han svälla för han fick så mkt vätska i kroppen och han kunde inte kissa, så då blev det iva för att få hjälp.. Han blev kopplad till dialysaparat och respirator för att han kunde inte andas själv, sen var han nedsövd hela tiden så jag fick inte ens höra hans röst en sista gång:/ Han låg där från torsdag kväll till onsdag morgon då han lämnade oss..
Jag hoppas alla tänker på cancer och allergifonden så vi i framtiden slipper vara me om dessa saker. Tänk oxå på Tobiasfonden, ett donationsregister. Fler folk behöver vår hjälp!
Pappa orkade inte med längre så hans sjuka kropp sa ifrån, hans hjärta slutade slå medans jag satt och höll honom i handen och strök han på kinden onsdag den 7e November 10.35, det var den värsta dagen i mitt liv! Jag hoppas INGEN annan ska behöva vara med om att tappa en så nära anhörig, det är så hemskt, det finns inte ord att beskriva hur hemskt det är.. Och en sak är säker att man vet verkligen inte hur de känns förrän man vart me om det själv.. Så här svårt trodde jag inte det skulle bli..
Nu har det gått 4 dagar sedan min pappa lämnade oss, jag saknar han såååå fruktansvärt mkt att ord inte kan beskriva de!
VARFÖR ska livet vara så orättvist?
Pappa skulle ju bli frisk och fortsätta som vanligt, komma hem, börja jobba och bara finnas här hemma som han ALLTID gjort, så som det alltid varit.. Men de blev inte som vi tänkt oss och förväntat oss..
Vi har fått jättemkt stöd och hjälp och det uppskattar jag, men mest av allt önskar jag att det här aldrig hade hänt, att pappa aldrig fått den där leukemin, då hade aldrig det här hänt..
Vi trodde ju att han skulle bli frisk om än det skulle ta tid men de får ta den tid det vill sa vi hela tiden bara pappa skulle bli frisk. Han själv sa ju oxå att han var så tjurig så nog skulle de här gå vägen om än han då blev sjuk och va de ett tag, men så sjuk som han blev trodde jag aldrig man kunde bli.. 3 Januari åkte pappa in på sjukhuset i Sunderbyn och fick diagnosen leukemi, dom startade behandligen med cytostatika och han fick blod för de kunde ju inte hans egen kropp tillverka själv.. Det här tog drygt ett halvår, sen kom han hem och var hemma under sommaren, åkte bara in på sjukhuset små svängar för att göra prover och få blod.. Men sen en dag så vände de, pappas vita blodkroppar tillverkade inte blodet själv fastän han fått cellgifter och leukemin var så gott som borta, han fick genomgå prover och de framkom att han var tvungen få en benmärgstransplantation för att inte få tillbaka leukemin. Självklart gick han ju me på den operationen för att få bli frisk, de finns ju alltid problem som kan uppkomma vid operation men läkarna sa att de brukar alltid gå vägen trots att man blir sjuk till en början. Pappa åkte in den 14 oktober till Umeå, mådde bra till en början men sedan började han svälla för han fick så mkt vätska i kroppen och han kunde inte kissa, så då blev det iva för att få hjälp.. Han blev kopplad till dialysaparat och respirator för att han kunde inte andas själv, sen var han nedsövd hela tiden så jag fick inte ens höra hans röst en sista gång:/ Han låg där från torsdag kväll till onsdag morgon då han lämnade oss..
Jag hoppas alla tänker på cancer och allergifonden så vi i framtiden slipper vara me om dessa saker. Tänk oxå på Tobiasfonden, ett donationsregister. Fler folk behöver vår hjälp!