JennyGreus

Jag satt och höll pappa i handen på sjukhuset, från fredag till onsdag. Det var de värsta dagarna i mitt liv att se min älskade pappa så fruktansvärt sjuk. Dialysaparat, respirator och en massa slangar, och pappa var så svullen, det va jättehemskt att se. Det såg inte ens ut som han, hade de inte varit för tatueringarna på armarna hade man kunnat tro att det var en helt annan människa där i rummet på iva i umeå..

Pappa orkade inte med längre så hans sjuka kropp sa ifrån, hans hjärta slutade slå medans jag satt och höll honom i handen och strök han på kinden onsdag den 7e November 10.35, det var den värsta dagen i mitt liv! Jag hoppas INGEN annan ska behöva vara med om att tappa en så nära anhörig, det är så hemskt, det finns inte ord att beskriva hur hemskt det är.. Och en sak är säker att man vet verkligen inte hur de känns förrän man vart me om det själv.. Så här svårt trodde jag inte det skulle bli..

Nu har det gått 4 dagar sedan min pappa lämnade oss, jag saknar han såååå fruktansvärt mkt att ord inte kan beskriva de!

VARFÖR ska livet vara så orättvist?

Pappa skulle ju bli frisk och fortsätta som vanligt, komma hem, börja jobba och bara finnas här hemma som han ALLTID gjort, så som det alltid varit.. Men de blev inte som vi tänkt oss och förväntat oss..

Vi har fått jättemkt stöd och hjälp och det uppskattar jag, men mest av allt önskar jag att det här aldrig hade hänt, att pappa aldrig fått den där leukemin, då hade aldrig det här hänt..
Vi trodde ju att han skulle bli frisk om än det skulle ta tid men de får ta den tid det vill sa vi hela tiden bara pappa skulle bli frisk. Han själv sa ju oxå att han var så tjurig så nog skulle de här gå vägen om än han då blev sjuk och va de ett tag, men så sjuk som han blev trodde jag aldrig man kunde bli.. 3 Januari åkte pappa in på sjukhuset i Sunderbyn och fick diagnosen leukemi, dom startade behandligen med cytostatika och han fick blod för de kunde ju inte hans egen kropp tillverka själv.. Det här tog drygt ett halvår, sen kom han hem och var hemma under sommaren, åkte bara in på sjukhuset små svängar för att göra prover och få blod.. Men sen en dag så vände de, pappas vita blodkroppar tillverkade inte blodet själv fastän han fått cellgifter och leukemin var så gott som borta, han fick genomgå prover och de framkom att han var tvungen få en benmärgstransplantation för att inte få tillbaka leukemin. Självklart gick han ju me på den operationen för att få bli frisk, de finns ju alltid problem som kan uppkomma vid operation men läkarna sa att de brukar alltid gå vägen trots att man blir sjuk till en början. Pappa åkte in den 14 oktober till Umeå, mådde bra till en början men sedan började han svälla för han fick så mkt vätska i kroppen och han kunde inte kissa, så då blev det iva för att få hjälp.. Han blev kopplad till dialysaparat och respirator för att han kunde inte andas själv, sen var han nedsövd hela tiden så jag fick inte ens höra hans röst en sista gång:/ Han låg där från torsdag kväll till onsdag morgon då han lämnade oss..


Jag hoppas alla tänker på cancer och allergifonden så vi i framtiden slipper vara me om dessa saker. Tänk oxå på Tobiasfonden, ett donationsregister. Fler folk behöver vår hjälp!